Vid krigsslutet rådde kaos i Tyskland. I slutet av september lämnade arméledningen över makten till en civil regering som skulle få ta ansvaret och skymfen att acceptera nederlaget(1). I slutet av oktober beordrades matroserna i Kiel att gå till sjöss i ett sista meningslöst självmordsangrepp mot britterna för att rädda Tysklands ära. De vägrade lyda order och gjorde myteri. Det följdes av en våg av revolutionär oro i hela Tyskland. Soldater, matroser och arbetare satte upp råd (sovjeter) enligt rysk modell.

Regeringen avgick, kejsaren abdikerade och flydde till Holland. Samma dag, den 9 november, överlämnades makten till socialdemokraternas ledare Friedrich Ebert. I den revolutionära situationen utropade hans kollega, Scheidemann, en republik. Denna republik stod inför oerhörda problem som måste lösas omedelbart. Främst gällde det att underteckna fredsfördraget och slå ner revolter och uppror runt om i hela Tyskland. Men också att ordna en livsmedelsförsörjning, demobilisera soldater och bygga upp ekonomin igen.

Socialdemokraterna valde att samarbeta med den gamla armén för att slå ned upproren(2). Inga större reformer gjordes heller. Detta skapade en splittring bland vänstern vars radikala gren kritiserade Ebert, som blivit vald till republikens förste president, för att inte omedelbart genomföra sociala och ekonomiska reformer och att inte reformera armén. En vänstergrupp, spartakisterna, bildade i december 1918 ett kommunistiskt parti, KPD.

Oroligheterna fortsatte. I januari 1919 slogs ett spartakistuppror i Berlin ner av armén och frikårer på högerkanten varvid ledarna, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, mördades. I april samma år utropades en sovjetrepublik i Bayern i Sydtyskland. Även denna slogs ner och över tusen människor dödades. Att den socialdemokratiska regeringen under denna oroliga tid samarbetade med armén i nedslåendet av dessa uppror väckte oerhörd förbittring hos den radikala vänstern och skapade en djup klyfta inom vänstern som bestod under hela Weimarrepublikens tid(3). Ofta såg kommunisterna socialdemokraterna som ett värre ont än till och med nazisterna.

Även från höger gjordes försök att störta republiken. Mest känt är Kappkuppen (1920) men även andra kuppförsök gjordes. Det allvarligaste kom 1923 då Hitler gjorde ett första misslyckat försök att gripa makten i München.

Sidans topp

De allierades skadeståndanspråk skapade inflation i Tyskland. För att tvinga fram betalningar av det tyska krigsskadeståndet besatte franska och belgiska trupper Ruhrområdet 1923. Ruhrockupationen ledde till strejker och passivt civilt motstånd vilket ytterligare ökade på inflationen. Den tyska regeringen lät helt enkelt trycka upp allt mer pengar och följden blev en superinflation då till exempel ett frimärke kunde kosta miljarder D-mark. Den tyska medelklassen förlorade genom den enorma inflationen alla sina besparingar och förlorade för lång tid framåt tron på den tyska demokratin.

Det var i detta läge som Hitler gjorde sitt första, misslyckade, försök att ta makten i den så kallade ölkällarkuppen.

Hitler dömdes till ett femårigt fängelsestraff men slapp ut ur fängelset redan efter nio månader. I fängelset skrev han Mein Kampf. Upproren och kuppförsöken från höger bestraffades mildare än de från vänster.

T.h: Hitler och t.v. om honom Ludendorff som stödde honom i kuppen.

Under de följande åren (1925-29) förbättrades den ekonomiska situationen i hela världen. En högkonjunktur inträdde och tiderna blev bättre. Även i Tyskland stabiliserades förhållandena. Man talar om det glada tjugotalet. Det innebar också att det utrikespolitiska läget blev lugnare. Genom den så kallade Dawesplanen reglerades krigsskadeståndet och Tyskland fick ett stort lån.

Folk fick det nu bättre, även i Tyskland. Den politiska oron och våldet upphörde. Nazisternas möjligheter att nå framgång sjönk. Partiet var 1928, strax innan den stora depressionen utbröt, ett helt obetydligt litet parti med endast 2,6 % av rösterna i riksdagsvalet.

Året efter, 1929, hade världsdepressionen spridit sig till Tyskland och skapade under åren 1929-32 en massarbetslöshet. Tyskland drabbades värst av alla industriländer. Omkring 6 miljoner tyskar gick arbetslösa och 16 miljoner levde på otillräckliga sociala bidrag. En anledning till att Tyskland drabbades extra hårt var att USA som hade lånat pengar till Tyskland under tjugotalet nu under trycket av egna problem krävde tillbaka pengarna.

Följden blev att många tyskar som redan tidigare hade varit mycket skeptiska mot demokratin nu helt tappade tron på den. De demokratiska partierna förlorade sin attraktionskraft och folk vände sig istället till ytterlighetspartierna, främst nazisterna men också kommunisterna. Motsättningarna hårdnade igen. Weimarrepubliken visade sin svaghet och oförmåga dels genom att inte tillräckligt effektivt motarbeta de extrema rörelserna - främst visade man eftergivenhet mot nazisterna - dels hade de demokratiska partierna svårt att samarbeta sinsemellan och det blev allt svårare att bilda handlingskraftiga regeringar(4). Problemen hängde också ihop med den stora partisplittringen som var en följd av att inga spärregler hindrade mindre partier från att komma in i riksdagen.

En folkfront av fransk modell var dessutom helt otänkbar på grund av missämjan mellan socialdemokrater och kommunister som var en följd av händelserna 1918-1919 som beskrivits ovan. Dessa stämningar underblåstes också ivrigt av Stalins propaganda och den kommunistiska internationalen, Komintern. Från detta håll intogs en mycket hård linje mot socialdemokratin som betecknades som socialfascism(5).

Sidans topp

Under dessa förhållanden ökade den politiska polariseringen allt mer. För allt fler stod valet emellan de båda ytterlighetspartierna, nazisterna och kommunisterna, medan de demokratiska partierna lockade allt färre. Dittills hade högern och storföretagen hållit sig ganska avvaktande till nazisterna men från 1928 började storföretagen att satsa pengar på Hitler. Från höger och från industrin fruktade man kommunisterna och den röda faran. Nazisternas röstetal växte enormt under depressionen. I juli 1932 fick de 37 % och blev riksdagens största parti. Även kommunisterna ökade till 14 % vilket alltså innebar att redan nu hade majoriteten (51 %) tyskar röstat på partier som ville avskaffa det demokratiska systemet (Se valresultat nedan). Hitler ställde nu upp i presidentvalet, i konkurrens med Hindenburg, men förlorade.

T.h: Hindenburg (1847-1934), Tysk generalstabschef under första världskriget. President 1925-1934

Valresultat 1919-33: Överst kommunistpartiet (KPD), i mitten
de partier som stödde den demokratiska Weimarrepubliken,
därunder DVP och DNVP (nationalistiska högerpartier) och
underst nazistpartiet (NSDAP).

Det parlamentariska systemet hade i praktiken upphört att fungera redan 1930 då Brüning utnämndes till rikskansler och ledare för en borgerlig mittpartiregering utan tillräckligt stöd i riksdagen. Enda sättet att regera blev då att utnyttja Weimarförfattningens §48 om presidentens rätt att utfärda nödförordningar. Detta fungerade till 1932 då stödet från president Hindenburg upphörde.

Vid valet i november 1932 minskade nazisternas röstetal till 33,1 % men det var fortfarande riksdagens största parti. Den värsta ekonomiska krisen började avta och nazisternas popularitet minskade men den politiska krisen fortsatte med svårigheter i riksdagen att få till stånd en regering med tillräckligt starkt stöd. Med fortfarande hög arbetslöshet, våld på gatorna, rivaliserande halvmilitära grupper till vänster och höger, en helt förlamad riksdag och med socialdemokrater och kommunister som inte kunde enas i motståndet mot nazismen stod landet på randen av ett inbördeskrig.

I detta läge fick nazisterna chansen. Efter ett invecklat politiskt spel med deltagande av olika högerpolitiker utnämnde president Hindenburg, den 30 januari 1933, motvilligt Hitler till rikskansler i spetsen för en koalitionsregering. I regeringen ingick, förutom Hitler själv och två andra nazister, det ultranationalistiska Tysknationella folkpartiet(6).

Sidans topp

Hitler blev nu i praktiken diktator. Andra partier förbjöds liksom fackföreningar. Polisen övertogs av nazisterna och politiska motståndare internerades i koncentrationsläger. Allt skulle likriktas i överensstämmelse med nazismens ideologi.

Fullständig kontroll över riksvärnet fick Hitler dock först efter att han krossat den vänsterfraktion inom SA(8) som tog socialismen i partinamnet på allvar(9).Efter att ledarna för SA, bland annat Ernst Röhm, avrättats i de långa knivarnas natt den 30/6 1934 svor riksvärnet trohetseden till Hitler. När Hindenburg avled samma år blev Hitler som Führer även statschef. Den totala diktaturen var ett faktum.

De första arresteringarna drabbade politiska motståndare, andra kritiker och journalister m.fl.

Judeförföljelserna inleddes redan på våren 1933 med en bojkott mot judiska firmor. Aktionen var främst riktad mot butiksinnehavare, professorer, lärare, studenter, skolbarn, advokater och läkare. De beryktade raslagarna eller Nürnberglagarna kom 1935. Under 1938 trappas förföljelserna upp med bland annat kristallnatten. Utrotningen av judar började i och med kriget i Polen. Förintelsen (engelska: Holocaust) drabbade från oktober 1939 även handikappade, utvecklingsstörda och s k "asociala ". Efter angreppet på Sovjetunionen inleddes det systematiska mördandet av judar och romer. T.v: Bojkotten 1933.    

I januari 1942 sammankallades en konferens i Wannsee. Där beslöts om den så kallade slutgiltiga lösningen som redan var i full gång, d.v.s. den metodiska utrotningen av alla judar i de av tyskarna ockuperade områdena.

Sidans topp

1) Tyskland var i praktiken från sommaren 1917 en militärdiktatur under Ludendorff och Hindenburg. Tillbaka

2) Kanske ska man snarare uttrycka det som att socialdemokraterna inte hade annat val än att samarbeta med den gamla ordningens representanter d.v.s. den lilla armé, riksvärnet på 100000 man, som Tyskland fick ha enligt Versaillesfredens bestämmelser. Inom riksvärnet, som bestod av officerare, rådde utpräglat konservativa och nationalistiska tendenser. Tillbaka

3) I augusti 1919 antogs en republikansk, demokratisk och parlamentarisk författning i staden Weimar. Därav namnet Weimarrepubliken. Tillbaka

4) Till exempel inledddes krisen som ledde till Hitlers utnämning till rikskansler av att liberaler och socialdemokrater inte kunde komma fram till en kompromiss i frågan om arbetslöshetsunderstöd. Tillbaka

5) Se t.ex. Sovjetunionen/Historia (NE). Tillbaka

6) Hindenburg själv ogillade starkt den "böhmiske korpralen". Han liksom övriga inom den gamla eliten ville i första hand ha en auktoritär högerregering av mer traditionellt slag. En högerpolitiker som hade president Hindenburgs förtroende och spelade en avgörande roll vid tillkomsten av koalitionsregeringen var Franz von Papen. En annan var det ultrakonservativa Tysknationella partiets ledare, Alfred Hugenberg. Tillbaka

7) Vem eller vilka som låg bakom riksdagshusbranden har varit omdiskuterat. Numera tycks historikerna vara ense om att en holländsk anarkist eller "rådskommunist", van der Lubbe, ensam anlade branden. Tillbaka

8) SA eller sturmabteilung var nazisternas halvmilitära förbund som skulle skydda deras möten. Tillbaka

9) Partiets namn var NSDAP, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Tillbaka

Bilder

Hitler och Ludendorff (Dachau Memorial Camp) Foto: förf.
Hindenburg (Photos of the Great War)
Valresultat (Dachau Memorial Camp)
Arresteringar (Dachau Memorial Camp)
Antisemitisk bojkott (American Political History)

Sidans topp

© Lars Hammarén 2003