Mänskliga bosättningar har funnits i Baltikum sedan 11000 år. De första föregångarna till de nuvarande invånarna var finsk-ugriska jägare som kom dit österifrån för mellan 2000 och 3000 år sedan. Balter kom troligen från sydöst omkring 2000 f.Kr. Så småningom blev dessa människor jordbrukare och en viktig handelsvara var bärnsten.
Ättlingar till Rurik grundade sedan det första stora ryska eller rättare sagt kievryska riket längre söderut i dagens Ukraina. Kontakterna med Sverige fortsatte och på 1000-talet var t.ex. fursten Jaroslav (av ruriksätten) gift med den svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd (Anna av Ryssland). Kungaparet finns för övrigt avbildat på en stor väggmålning i Sofiakatedralen i Kiev.
På 1100-talet var esterna uppdelade på ca tio stammar. Omkring år 1200 räknar man med 14 landskap som dock ej hade en gemensam organisation och krigsmakt. Den relativt ringa befolkningen samt bristen på enat motstånd bidrog säkert till att esternas områden blev föremål för en kamp mellan mäktigare grannar. Mer om detta i nästa avsnitt. Liverna, också av finsk-ugrisk härkomst, bodde i norra och nordvästra delarna av nuvarande Lettland (se karta, NE). Denna folkgrupp har numera nästan totalt assimilerats av letterna men en liten folkspillra på kanske ett par hundra människor fanns åtminstone kvar vid den sovjetiska folkräkningen 1989. Liverna har gett namn åt Livland. Balterna i dagens Lettland bestod av fyra större folkgrupper: lettgaller eller letter, kurer (därav senare namnet Kurland), semgaller och seler. I Litauen dominerade två stammar: auksjtaiter (höglitauer) och sjemaiter (låglitauer). Ytterligare en baltisk stam var preussarna som gett namn åt Preussen. Preussarna är sedan 1600-talet ett utdött släkte. 1) På ryska heter floden Zapadnaya Dvina och på tyska Düna. Den har ett 85 400 kvadratkilometer stort avrinningsområde. Tillbaka 2) Med Roslagen avses det uppländska kustområdet inklusive orter belägna lite längre in i landet. Tillbaka
|
