|
Det stora nordiska kriget medförde, för andra gången
på ett och ett halvt århundrade, oerhörda lidanden
och enorm förstörelse i Estland och Livland. Befolkningsantalet
decimerades kraftigt på grund av kriget och den pest som,
från Polen och Preussen, nådde Riga 1710.
|
Balttyskarna fick behålla sina privilegier och Estland
och Livland blev autonoma adelsrepubliker. Tsaren representerades
av sina guvernörer i de tre guvernementen Estland,
Livland och Ösel. Efter freden i Nystad
rådde följande politiska karta.
Efter Polens delningar (1772-1795) utökades de ryska
territorierna och guvernementet Kurland skapades. Se
karta
! Karta: de ryska
guvernementen.
Det blev nu, delvis, en viss östlig prägel på
de baltiska länderna. Bland annat byggdes flera ortodoxa
kyrkor. En liten del av befolkningen gick också över
till den ortodoxa läran. T.h: Ortodox
kyrka i Pärnu, Estland.
|
|
Det balttyska ridderskapet ökade trycket på bönderna.
Fullständig livegenskap infördes under Katarina
II:s tid (1762-1796). Böndernas skyldigheter ifråga
om avgifter, dagsverksskyldigheter och så kallade extrahjälper
ökade dramatiskt sedan den svenska tiden(1).
Autonomin hindrade inte att tsardömet grep in på olika
områden som kyrko- skol- och rättsfrågor. Den ryska
överhögheten hade också negativa följder för
näringslivet då Sankt Petersburg gynnades på Estlands
och Livlands bekostnad.
 |
År 1807 träffades Napoleon och den ryske tsaren
Alexander I i Tilsit på en ö i floden Njemen. Där
delade de upp Östeuropa mellan sig och slöt fred.
Freden varade dock bara till 1812 då Napoleon gick till
angrepp mot Ryssland med en jättearmé. Efter att
det franska fälttåget misslyckats kom Litauen åter
att hamna inom det ryska tsardömet.
Alexander
I:s regeringstid inleddes med vissa reformer.
|
Livegenskapen i Estland och Livland avskaffades 1819. Bönderna
tvingades dock friköpa sina gårdar och deras ekonomiska
situation var svår vilket ledde till flera bondeuppror. De fick
nu ändå röra sig fritt och ägna sig även
åt andra yrken. Fram mot sekelskiftet växte ett välmående
bondestånd fram. Analfabetismen utplånades vid mitten
av 1800-talet.
Sidans
topp
|
Under artonhundratalets andra hälft blev det ett nationellt
och kulturellt uppvaknande i de baltiska provinserna. Intresset
för den estniska folkkulturen ökade och nationaleposet
Kalevipoeg sammanställdes av F.R.Kreutzwald.
Tonsättare och musiker gjorde sig kända. Kulturlivet
över huvudtaget upplevde ett uppsving. En estnisk dagstidning,
Eesti Postimees, gavs ut av folkskolläraren
J. V. Janssen som blev den mest populäre ledaren
för den estniska nationella väckelserörelsen.
I både Estland och Lettland anordnades stora sångarfester
på 1860-talet.
T.h: Anton Tammsaare (1878-1940),
känd estnisk författare. Av hans produktion är
romansviten, Sanning och rätt, mest känd.
|
|
 |
Även i Lettland väcktes intresset för folkkulturen
vilketutvecklades till en nationell rörelse. En mycket
stor mängd folksånger insamlades av K.Barons
(se bild t.v).
Bland ledarna för den lettiska nationella rörelsen
märktes K.Valdemars och A.Kronvalds. Valdemars
var radikal och hade inget till övers för samarbete
med balttyskarna. Kronvalds däremot var mer moderat och
försökte åstadkomma ett samarbete med balttyskarna.
Samma motsättning fanns i Estland mellan främst
den moderate Janssen och den radikalare C.R.Jakobsson.
|
Efter Alexander
III:s tronbestigning inleddes en hänsynslös
förryskningspolitik i både Estland och Lettland. Ryska
blev officiellt språk och undervisningsspråk till och
med i folkskolorna. Denna slavofila politik vände sig
såväl mot balttyskar som ester och letter. Följderna
blev förödande för de nationella rörelserna
som splittrades och lades ned(2).
I början av 1900-talet gjorde sig dock nya nationella tendenser
gällande.
I Litauen var förryskningspolitiken om möjligt ännu
hårdare. Det fick bland annat som resultat två uppror
som hårt slogs ner(3).
Detta kunde dock inte hindra att ett nationellt självmedvetande
växte sig än starkare.
Sidans
topp
KOMMENTARER
1)
Källa: Natinalencyklopedin, Estland/Historia/Under
Ryssland (1721-1918). Tillbaka
2)
Se bl.a: Östersjöländernas historia 1772-1993 av
David Kirby (Atlantis, 1996). Tillbaka
3)
Litauerna, framför allt de som var polska storgodsägare,
"hakade på" de polska uppror som bröt ut 1830
respektive 1863. Den stora massan av litauer hade dock knappast
något till övers för ett återupplivande av
det polska styret. Tillbaka
Sidans
topp
Baltikum under den
ryska tiden - tsarryska provinser
Källa: Museum of ockupation
(Riga). Publicerat med tillstånd från museet.
Sidans
topp
©
Lars Hammarén 2002
|
