Inledning

I nordvästra Estlands kusttrakter fanns sedan gammalt en svensk minoritet. Vid andra världskrigets slut flydde i stort sett alla de då ca 8000 estlandssvenskarna, eller kustsvenskarna, som de kallades. Under den sovjetiska ockupationen var området stängt för utlänningar och även esterna själva måste ha tillstånd för att åka till dessa områden. Först 1988 kunde de som en gång bott där få resa tillbaka dit. Av de estlandssvenskar som flydde har numera en del kunnat få tillbaka sina gårdar. Många av dem bor nu där på sommaren.

När kom de dit ?

Kolonisationen som började på 1200-talet tog ny fart från 1340-talet och framåt. Orsaken till den nya, större intensiteten, i kolonisationen från denna tid var sannolikt den estniska resningen mot danskarna som ägde rum på 1340-talet och hårt slogs ner. Adeln och godsinnehavarna behövde efter denna ödeläggelse nytt folk för att bruka jorden. kolonisationen fortsatte på 1500-talet.

Även i Reval (idag Tallinn) fanns många svenskar, så pass många att tyskarna med tiden började oroa sig och motarbeta en ytterligare ökning. I förhållande till deras andel (ca 25 % eller 1300-1500 svenskar som mest) spelade svenskarna en stor roll i staden under medeltiden(1).

Varifrån kom de och varför ?

Hur levde de ?

Bortsett från i Reval rörde det sig om en enkel bondebefolkning som levde under samma förhållanden som ursprungsfolket, deras grannar esterna. Under medeltiden kan nog, åtminstone tidvis, intressena ha kolliderat vad gäller strandrätt, fiske och slåttermark. Inte minst under den estniska resningen kan svenska områden ha ödelagts. Bortsett från dessa tidiga intressekonflikter var dock grannsämjan god.

Estlandssvenskarna hade dock en liten särställning så tillvida att de åtnjöt speciella skattenormer samt personlig frihet i enlighet med svensk rätt. Dessa garanteradesbenligt uråldriga bestämmelser av den svenska kungamakten. Så sent som på 1800-talet åkte en estlandssvensk delegation till Stockholm för att hos kungen beklaga sig över den tyska överhetens beteende mot dem. Se texten t.h. Estlanssvenska museet i Haapsalu.

Deportation och krig

Under Katarina II:s tid i Ryssland råkade en stor del av estlandssvenskarna ut för en tvångsförflyttning. Omkring 1200 estlandssvenskar på Dagö fick gå den långa vägen till Svarta havet för att där bygga upp en ny tillvaro. Av de 1200 kom endast ca 300 fram. De flesta dog av köld, svält och sjukdomar på vägen dit.

I Haapsalu finns nu ett museum om estlandssvenskarna.T.h: del av museets utställning som visar vandringen, eller dödsmarschen som den kallas, till Gammalsvenskby.